Prestationsångest…

NATTIS.png

Att leva med prestationsångest är otroligt utmattande för både kropp och själ. För mig handlar det inte om en rädsla för att misslyckas, utan snarare en ständig kamp att hitta mitt eget värde. Ett värde som ger mitt liv mening. Problemet blir när jag är fullt medveten om att vi alla människor (på pappret i alla fall) har samma värde och vi är alla tillräckliga precis så som vi är, men ändå strävar jag hela tiden efter en perfektion och en prestation som samhället byggt upp och jag inte kan sluta påverkas utav.

Jag presterar inte för att vara bäst på allt men däremot för att få uppmärksamhet och gott omdöme. Jag sticker gärna ut än att vara en i mängden, ibland gör jag det bara för att känna mig unik och för att bekräfta för mig själv och alla andra att jag är en otroligt extravagant människa som gärna höjer ribban.

Det låter kanske som att jag är uppmärksamhetskåt och hela tiden söker bekräftelse genom att vara bättre än alla andra, typen som armbågar sig fram för att hela tiden stå i centrum. Jag är en otroligt ödmjuk människa som oftast sätter andras välmående framför mitt eget. Men kampen pågår inombords och mot mig själv.

Jag har alltid haft väldigt fina människor i min omgivning och en väldigt kärleksfull familj. Många har alltid stått vid min sida, älskat hela mig och även mina imperfektioner, och de har aldrig ställt några prestationskrav. Ändå har jag aldrig känt mig nöjd och gråtit om jag fått 99/100 på prov. Inte ens A i alla ämnen och mitt namn på ”Dean´s Honor List”, har jag kunnat ge mig själv en klapp på axeln för.

Varför är jag som jag är? Är allt samhällets fel eller är det bara enkelt att skylla på det?

//Living with performance anxiety is incredibly exhausting to both body and soul. To me, it’s not a fear of failure, but rather a constant struggle to find my own worth. A value that gives my life meaning. The problem is when I am fully aware that all of us (atleast on paper) have the same value and we are all great just as we are, yet I always strive for perfection and an achievement that society built up and I can not stop being influenced by.

I don´t perform to be the best at everything, but to gain attention and good judgment. I like to stand out rather than being one in the crowd, sometimes I just do it to feel unique and to confirm to myself and everyone else that I’m an incredibly extravagant person who likes to raise the bar

It may sound like I’m constantly looking for confirmation by being better than anyone else, to be the center of attention. I am an incredibly humble person who usually puts others’ well-being in front of my own. But the struggle is going on inside myself.
I have always had very nice people in my surroundings and a very loving family. Many have Always been by my side, loved all of me and even my imperfections, and they have never set any performance requirements. Nevertheless, I have never felt satisfied and in school I cried if I got 99/100 on a test. Not even A in all subjects and my name on ”Dean’s Honor List”, has been satisfying.

Why am I this way? Is it all society´s fault?//

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s