Prestationsångest…

NATTIS.png

Att leva med prestationsångest är otroligt utmattande för både kropp och själ. För mig handlar det inte om en rädsla för att misslyckas, utan snarare en ständig kamp att hitta mitt eget värde. Ett värde som ger mitt liv mening. Problemet blir när jag är fullt medveten om att vi alla människor (på pappret i alla fall) har samma värde och vi är alla tillräckliga precis så som vi är, men ändå strävar jag hela tiden efter en perfektion och en prestation som samhället byggt upp och jag inte kan sluta påverkas utav.

Jag presterar inte för att vara bäst på allt men däremot för att få uppmärksamhet och gott omdöme. Jag sticker gärna ut än att vara en i mängden, ibland gör jag det bara för att känna mig unik och för att bekräfta för mig själv och alla andra att jag är en otroligt extravagant människa som gärna höjer ribban.

Det låter kanske som att jag är uppmärksamhetskåt och hela tiden söker bekräftelse genom att vara bättre än alla andra, typen som armbågar sig fram för att hela tiden stå i centrum. Jag är en otroligt ödmjuk människa som oftast sätter andras välmående framför mitt eget. Men kampen pågår inombords och mot mig själv.

Jag har alltid haft väldigt fina människor i min omgivning och en väldigt kärleksfull familj. Många har alltid stått vid min sida, älskat hela mig och även mina imperfektioner, och de har aldrig ställt några prestationskrav. Ändå har jag aldrig känt mig nöjd och gråtit om jag fått 99/100 på prov. Inte ens A i alla ämnen och mitt namn på ”Dean´s Honor List”, har jag kunnat ge mig själv en klapp på axeln för.

Varför är jag som jag är? Är allt samhällets fel eller är det bara enkelt att skylla på det?

//Living with performance anxiety is incredibly exhausting to both body and soul. To me, it’s not a fear of failure, but rather a constant struggle to find my own worth. A value that gives my life meaning. The problem is when I am fully aware that all of us (atleast on paper) have the same value and we are all great just as we are, yet I always strive for perfection and an achievement that society built up and I can not stop being influenced by.

I don´t perform to be the best at everything, but to gain attention and good judgment. I like to stand out rather than being one in the crowd, sometimes I just do it to feel unique and to confirm to myself and everyone else that I’m an incredibly extravagant person who likes to raise the bar

It may sound like I’m constantly looking for confirmation by being better than anyone else, to be the center of attention. I am an incredibly humble person who usually puts others’ well-being in front of my own. But the struggle is going on inside myself.
I have always had very nice people in my surroundings and a very loving family. Many have Always been by my side, loved all of me and even my imperfections, and they have never set any performance requirements. Nevertheless, I have never felt satisfied and in school I cried if I got 99/100 on a test. Not even A in all subjects and my name on ”Dean’s Honor List”, has been satisfying.

Why am I this way? Is it all society´s fault?//

CRAZY INSANE MANIAC!

natta

Jag vet inte vart jag ska börja… Jag blir galen av alla tankar inom mig som bara vill ut, över alla rutiner som jag måste upprätthålla, av all medicin som jag måste ta för att fungera och av allas åsikter och andras tystnad.

Vart går gränsen vid att lyssna på andra? Vart lägger jag ribban i min arbetsmoral? Hur länge ska jag pendla mellan känslan av lycka och rädslan av ensamhet?

Hur passar man in utan att tappa sig själv?  Hur hittar man sig själv?

”En dag i taget”… Ja prova det när du lider av prestationsångest och det kryper inombords om jag inte får skapa och prestera. Jag är smart nog att förstå att mitt värde inte ska mätas i mina prestationer, men kom igen?! Hur implementerar jag detta i det verkliga livet? Det är 2017, ytan spelar roll och ytan påverkar insidan.

Var inte rädda för att kommentera! Jag vill ha diskussioner, åsikter och tyckande är det som sätter bollen i rullning!

//I don´t know where to start … I get crazy about all the thoughts within me that just want to come out, over all the routines I have to maintain, of all the medications I have to take and of everyone’s opinions and the silence of others.

Where is the limit of listening to others? How do I decide my work ethic? How long will I commute between the feeling of happiness and the fear of loneliness? How do you fit without losing myself? How to find myself?

”One day at a time” … Yes, try it out when you´re suffering from performance anxiety and I´m exploding inside if I can´t create and perform. I’m smart enough to understand that my value should not be measured in my performance, but come on ?! How do I implement this in real life? It is 2017, the surface plays a role and the surface affects the inside.

Do not be afraid to comment! I want discussions, opinions is what makes the ball rolling!//

Piller missbruk…

IMG_1378.JPG

”Piller Piller i handen där, säg mig vem som sjukast i landet är…DET ÄR DU!”

Ungefär så känns det varje morgon då jag knaprar i mig alla mina piller. Jag tar allt från Setralin till järn, D-vitamin, aterax m.fl. (beordrat av läkare). Ärligt talat så har min medicin hjälpt mig jätte mycket men det är också en konstant påminnelse om min ”sjukdom”.  Jag känner otrolig skillnad om jag missar att ta dem, vilket är oerhört förödande.

Jag känner mig inte ”starkare” när jag har tagit min medicin, tvärtom jag tänker att nu har jag totalt tappat kontrollen. Varje dag tänker jag ”kommer jag någonsin att kunna leva ett normalt liv utan min medicin?”.

För ett par år sedan så minns jag en hetsig diskussion som jag hade med några vänner om just antidepressiva medel. Tidigare har jag varit fast beslutsam att inte tro på ordet ”Depression”. Jag tänkte att livet handlar om inställning och ”Depression” är bara ett konsensus, ett beslut om ett gemensamt namn för trötta och negativa människor. Men vilken käftsmäll jag fick tillbaka!

 

//”Pills Pills in my hand, tell me who’s the sickest in our land? … IT’S YOU!”

That pretty much confirms how I feel every single morning when I wake up and take all my medication . Honestly, my medicine has helped me a lot, but it is also a constant reminder of my condition. I feel an incredible difference if I fail to take them in the morning, which is very devastating. I do not feel ”stronger” when I have taken my medicine, on the contrary, I think that I have totally lost all of my control. Everyday, I think, ”Will I ever be able to live a normal life without my medicine?”.

A couple of years ago, I remember a very intense discussion I had with some friends about antidepressants. Previously, I have been determined not to believe in the word ”Depression”. I thought life was about attitude and ”Depression” was just a consensus, a decision on a common name for tired and negative people. But what a jerk I was!//

 

SLUTA säga att du förstår, för du har ingen aning…

21380aa1b85caefc1521e01202baa365.jpg

Ett ❤️Räcker Länge 🙂

Det jobbigaste är att känna och tänka att man är ensam, människor som får ångest och blir deprimerade har oftast människor runt dem som står redo att stötta. Faktum är att det är oerhört svårt att förklara vad det är som pågår inom en eftersom det inte går att kontrollera. Man känner sig kvävd av de som vill stötta men samtidigt klarar man sig inte utan dem.

Jag ska göra allt jag kan för att försöka förklara hur man känner och vad man behöver för hjälp. Självfallet kan det variera från person till person men dem som jag läst om och pratat med, som också varit deprimerade eller haft ångestsymtom, så har vi alla gemensamma nämnare.

Imorgon kommer jag skriva om hur jag börjar mina dagar… Jag börjar med att svälja en massa piller…

 

//The hardest thing is to feel and think that you are alone, people who have anxiety and being depressed usually have people around them who are ready to give them support. In fact, it is extremely difficult to explain what is going on within, because it is something beyond our control. You feel sufficated by those who want to support you but at the same time you can not manage without them. I will do all I can to try to explain how I feel and what you can do to help people with the same problem. Of course, it may vary from person to person, but those I´ve read about and talked to, who have also been depressed or have anxiety symptoms, we have all common denominators. Tomorrow I will write about how I start my days … which include swallowing a lot of medication…//

Ensam är fan inte stark!

nattis

”Jag kan själv” ekar konstant i min hjärna och har gjort sedan barnsben. När man är barn är det uttrycket positivt, men i vuxenålder så är man helt plötsligt dum om man inte tar hjälp utav andra. Denna konstanta motsägelsen möter vi hela tiden i våra dagliga liv. När du är barn får du glass om du skadat dig och det är synd om dig. När du är äldre anses du som fet och onyttig om du sitter hemma och käkar glass för att du är ledsen. När man är liten ska man stanna vid röd gubbe, dock verkar det annorlunda för vuxna de får liksom göra lite som de vill.

I Sverige har vi tillsammans utvecklat en massa ”jag-kan-självare”. Detta har lett till en otrolig stor ensamhet och när då människor hamnar i situationer som jag gjort, då är alkoholen och droger ett väldigt enkelt och lättillgängligt substitut. Vad är det egentligen vi försöker bevisa genom att göra allt själva? Vem är det vi försöker bevisa det för?

Jag har kämpat för att aldrig behöva be om hjälp, vilket har varit den dummaste och mest meningslösa kampen i mitt liv. Jag blev retad när jag var liten för att jag var just så liten och kort. Jag är fortfarande ingen speciellt stor människa (men ändå 1,60!!!) och det får jag höra nästan dagligen. Idag tar jag inte åt mig som jag gjorde förr eftersom jag vet att min längd kan jag inte påverka mer än med ett par klackar men jag blir fortfarande ingen Victoria Secret modell.

Här och nu försöker jag sluta min kamp om att få känna tillhörighet och jämlikhet med andra människor. Jag är den jag är och jag är jävligt bra oavsett format! Jag förutsätter att de människor som någon gång klankat ner på mig, har utvecklats och kan förstå hur allvarlig innebörden av mobbing/reta är! Det kan rent ut sagt antingen i långa eller korta loppet leda till att någon tar sitt liv!

 

//”I can do it myself” echoes constantly in my brain and has done since childbirth. When you are a child, that expression is positiv, but in adulthood you are suddenly stupid unless you get help from others. This constant contradiction is something that we constantly meet in our daily lives. When you are a child, you get ice cream if you are hurt and it is a pity on you. When you are older, you are considered fat and unhealthy if you are at home and eating icecream because you are sad. When you’re a kid you shouldn´t walk on red light at a crossing. Though, it seems different to adults, they’ll do  whatever they like. In Sweden we have developed together a lot of ”I-can-do-it-myselfers”.This has led to an incredibly high loneliness and when people end up in situations that I have done, alcohol and drugs are a very easy and easily accessible substitute.

What are we actually trying to prove by doing everything ourselves? Who are we trying to prove it for? I have struggled to never have to ask for help, which has been the dumbest and most meaningless struggle in my life. I was bullied when I was little because I was small and short. I’m still no big person (but still 1.60cm!!) and I hear that almost daily. Today, it doesn´t get to me as it did before because I know that I can´t affect my length more than with a pair of heels and I´m still no Victoria´s Secret Model.

Today, I end this struggle of feeling equality with other people, or that I´m not good enough. I’m damn good no matter what format! I assume that those people who once bullied me have developed and can understand how serious the meaning of bullying is! It can lead to suicide!//

 

I´ve decided to tell my Secret…

nattis.png

I nästan 20 år har jag gått och burit på ett mörker inom mig som jag aldrig har vågat prata om. Som en liten svart ärta började det, sedan växte det till att bli en stor svart möglig tumör. Den negativitet, oro och ångest som detta mörker har gett mig inombords, har jag inte förstått förrän nu det senaste året att jag inte kan reda ut själv. Jag har varit mästarnas mästare på att förtränga känslor men aldrig tankar. Ingen har kunnat ana under många år, hur jag egentligen har mått. Ett ständigt leende på läpparna blev mitt signum, jag var ingen utan mitt leende.

När jag äntligen tog mig modet att söka hjälp, blev allt mycket värre. Då kom allt på en gång. ”Nathalie, jag släpper inte din hand förrän du lovar mig att du inte kommer ta livet av dig!” ”Orkar du verkligen att hålla dig vid liv, annars får vi lägga in dig på psyket”. Allt gick väldigt snabbt och från att ha levt lyxliv med massor av vänner, satt jag nu ensam med en läkare och sa att jag vill inte leva längre…

Jag heter Nathalie Strömbeck, är 27 år och lider av Djup Depression och Panikångest!

 

//For almost 20 years, I’ve been burdened with a darkness within me that I have never dared to talk about. It began as a small black pea , then it became a big black moldy tumor. The negativity, anxiety and pain this darkness has given me inside is outrageous, I have not understood until now the last year that this is something I can not figure out myself. I have been the champions of the champions to obscure feelings but never my own thoughts. No one has been able to understand how I have really felt inside. A constant smile on my lips became my signum, I was nobody without my smile.

When I finally took the courage to seek help, everything got worse. Then everything came all at once. ”Nathalie, I will not let go of your hand until you promise me you will not kill yourself!” ”Do you really want to stay alive, or we’ll need help from the psychiatri!” Everything went very fast and from living a luxury-life, travelling the world, with lots of friends, I was now sitting alone with a doctor and said that I do not want to live anymore …

My name is Nathalie Strömbeck, 27 years old and suffering from Depression and severe panicattacks!//

 

 

Viktig info som de flesta inte vet!

 

 

Denna bloggen skapade jag för att skriva när jag vill och om ämnen som jag tycker är viktiga. Om jag så bara kan inspirera och lära en människa så är jag nöjd. Nu har jag fått mycket bättre feedback än så, så jag fortsätter. Jag ska försöka skriva lite oftare för jag tycker själv att det är fantastisk skönt att få skriva av sig.

Idag bjuder jag på den här informerande bilden, som handlar om vårt urin. Färgen på vårt urin spelar roll, så läs gärna vad det står efter varje färg. Jag själv har alltid trott att när man har ”genomskinligt” urin så är det ett bra tecken, men icke!

Har du problem med engelskan så tipsar jag gärna om Google Translate som är magiskt bra!

NATTIS

I created this blog to write whenever I want and about topics that I think are important. If I can only inspire and teach one person, I am satisfied. Now I have received much better feedback than so, so I´ll continue. I’ll try to write a little more often, because I think it’s great to get some of my chest and mind. Today, I give you this informational image, which deals with our urine. The color of our urine plays a role, so please read what it says after each color. I have always thought that when you have ”translucent” urine, it’s a good sign, but nope!